Göran Eliasson har ordet

Det händer något speciellt med operan när den tvingas ut ur den röda sammetsgarderoben och möter i naturen i form av vind, regn och kvällssol. Plötsligt måste operan tala till oss med mer allvar och kraft, mer naken, rå, äkta.

Första gången jag var i kalkbrottet i Draggängarna var när min fru Anna Larsson sjöng där. Hon medverkade i den komprimerade Wagners Ring som skapades 1997 och jag var såld. En finare arena för Wagner, naturlyrikens mästare, är svårt att tänka sig. Att Margareta Dellefors faktiskt var på väg att lyckas med det omöjliga, att göra en internationell operafestspelsarena av ett kalkbrott långt ut i Rättviksskogen, var så galet att det naturligtvis bara måste göras. Sedan medverkade Anna 1998 i en konsert med Håkan Hagegård, Gitta-Maria Sjöberg och Lars Erik Jonsson. Det var fantastiskt, magiskt och galet. Bara något år senare skulle jag själv sjunga där och få känna vilken fantastisk naturlig akustik arenan hade.

Så mitt hjärta har alltid klappat lite speciellt för Dalhalla. Jag har sjungit på många scener, utomhus på den fantastiska Savonlinna i Finland och i Théatre d'Achevëché i operafestivalen Aix-en-Provence, jag har besökt festivalerna i Bayreuth, Hollywood Bowl, Salzburg. Glyndebourne och Bregenz. Och fastän varje festivalarena har sin speciella charm så slår inget det brutala mötet med naturen i Dalhalla. De höga kalkbrottsväggarna som får enorma granar att se ut som miniatyrer där ovanför, den stora öppna himlen med gnistrande augustistjärnor, svalorna som svirrar i kvällningen. Det overkligt turkosa vattnet som ligger som en flytande juvel runt scenen. Dellefors galna idé var genomförbar, eftersom den unika platsen är idealisk för storslagna operaföreställningar.

För det händer något speciellt med operan när den tvingas ut ur den röda sammetsgarderoben och möter naturen i form av vind, regn och kvällssol. Plötsligt måste operan tala till oss med mer allvar och kraft, mer naken, rå och äkta. För att bränna igenom atmosfären fram till publiken kan vi inte fuska. Vi måste försöka beröra på riktigt. Och vi vet att EN del av publiken är motiverad, passionerad för att inte säga förälskad i operans kraft. De åker långa vägar. De köper biljetter långt i förväg. De är ofta pålästa, förberedda. De vet vad de tycker om och vad de avskyr. De ställer höga krav och hungrar efter äkta upplevelser. En ANNAN del däremot är kanske nyfiken, öppen, mer oerfaren. Kanske den dras hit just av frånvaron av sammet, guld och marmortrappor. När man sitter under bar himmel i långkalsonger under jeansen blir man ju rätt chosefri.

Nu vill vi åter själva, under Richard Wagners jubileumsår 2013, producera Wagneropera i Dalhalla. Vi har bestämt oss för att göra Rhenguldet, den första av de fyra operor som ingår i Wagners Ring. I den här operan bygger jättarna den enorma borgen "Valhall" åt överguden Wotan och kommer nu för att kräva in sin betalning. Jättarna är starka och duktiga på att bygga men inte alltid smarta. De kidnappar självaste fruktbarhetsgudinnan, Freia som pant och det gör att alla gudar håller på att tyna bort och dö. Wotan blir pressad att få fram mängder med guld att betala jättarna med. Problemet är att guldet och ringen han hittar är förbannade.

I projektet ligger egentligen bara en stor utmaning. Rollbesättning, scenografi och kostym, allt är förberett och klart. Utmaningen ligger i att få tag i vårt guld för att kunna betala våra jättar.

Det verkar närapå omöjligt. Och så galet att vi naturligtvis måste försöka genomföra det.

Göran Eliasson
Konstnärlig ledare
Dalhalla Opera